Avslut
Idag klockan 11:00 träffade vi läkaren på ultraljudsmottagningen. Jag var skakig av nervositet. Mest för fostervattensprovet.
Läkaren konstaterade att fostret bara var i vecka 13+5 och inte v.15 som enligt första mätningen. Hon konstaterade även att fostret hade mängder med vätska under huden. Runt hela kroppen. Hygromet i nacken var dubbelt så stort som huvudet. Det såg obehagligt och hemskt ut för det lilla fostret. Så mycket vätska ger tills sist svikt och dess hjärta orkar inte slå mer. Jag kände mig inte mer ledsen för den dåliga nyheten än vad jag varit sedan 22 februari. Men jag kände mig förkrossad över det beslut vi skjutit på och som vi behövde fatta.
Om hon skulle kunna göra fostervattensprovet var vi tvungna att veta att vi skulle avbryta. Fostervattensprov görs tidigast i v.15 pga missfallsrisken och att fostret kan få klumpfot. Jag och min man var rätt övertygade båda två men det kändes så definitivt och svårt att säga det högt.
Fostervattensprovet var extremt obehagligt men det gjorde inte ont. Jag var så spänd och nervös så jag skakade efter. Sedan gav de mig en spruta eftersom jag är Rh-negativ.
Läkaren undrade när jag ville påbörja mitt avslut. Känslan av panik, föda ett dött foster, jag vill aldrig, aldrig påbörja det. Men tidigast fredag klockan 8:00, det är lika bra tyckte både jag och min man. Så jag fick ett stort gult piller att svälja ner med ett glas saft. Det var svårt, det tog emot, det kändes omöjligt. Nu är det gjort, jag har påbörjat avslut, allt känns tomt.
Vi såg fostret, den låg och skumpade, vickade fingrarna osv. Det gjorde det ännu svårare, ännu omänskligare att ta beslut.
