spectacularangelica.blogg.se

Eftersom jag är gravid med mitt tredje barn såg jag inte ultraljudet som en stor sak. Jag skulle få tillfälle att se det lilla livet i magen. Rutinultaljudet är i vecka 18, och det är först då man kan se fostret tydligt.

Eftersom det var sportlov tog jag ledigt för att göra ultraljudet på morgonen, jag hade barnen med mig för vi skulle in till stan och fika och sedan gå på bio. Jag hade lovat barnen att få följa med in på ultraljudet. Men jag hade också förklarat för barnen att vi måste först se om det ens finns en bebis i magen osv för att inte bygga upp för höga förväntningar. 

Väl på sjukhuset i Halmstad fick jag till mig att barn inte kan följa med in. Såklart fanns den informationen på ett papper som jag hade fått 4 veckor tidigare. Så lite med skämselkudden framför ansiktet bad jag barnen sitta i väntrummet och erbjöd de läsplatta som sysselsättning. Till min stora förvåning satte de sig lydigt i soffan och visade på att de accepterade detta.

Väl inne i rummet kände jag mig lite stressad. Dels att jag lämnat mina barn själva i väntrummet, dels att de inte såg vilket undersökningsrum vi gick till. Så när jag väl la mig på britsen hoppades jag tyst för mig själv att det här skulle gå undan.

Helt ärligt så hade jag risker långt bak i huvudet, men efter två friska stjärnor tog jag för givet att allt såklart såg perfekt ut. 

När barnmorskan körde igång med ultraljudet och bilden kom upp på skärmen blev jag alldeles varm. Jag har mått så illa och varit så krasslig att jag inte för en sekund hunnit njuta av att det växer ett liv i mig. På bilden tickade ett hjärta, fostret hade två ben och två armar. Den knäppte händerna och sprattlade. Då för första gången på 11 veckor kände jag mig lyckligt gravid.

Känslan hann vara i en minut, när barnmorskan säger. Jag måste tyvärr säga att fostret inte mår så bra. Jag förstod inte i min vildaste fantasi vad hon syftade på. Jag såg ju fostret med mina egna ögon. Hon pratade på om vätska runt fostrets huvud och bröstkorg, stora påsar. Hon pekade men jag såg inga påsar, jag såg bara ett vanligt huvud på fostret. Jag förstod inte ens vad dessa vätskefyllda påsar betydde. Jag minns bara att hon babblade på, jag försökte förstå samtidigt som tårarna rann av sig själv ner för kinderna i snabbare takt. 

Barnmorskan lämnade rummet för att be en läkare göra en bedömning. När läkaren väl kommit in och börjat på undersökningen konstaterade hon hygromer på fostret. Hon pratade om en liten sannolikhet att fostret överlever i min mage, en 50 procent chans för kromosomavvikelse. Även om ingen avvikelse skulle visa sig kunde fostret ändå ha massa symtomer och fel. Vätskan betydde med andra ord att fostret kämpade och att dess kropp inte hanterade vätskan som producerades. Det kunde även bero på att fostrets lymfsystemet var outvecklat, vilket var den mer positiva prognosen. 

Jag minns bara hälften och förstod bara 1/3 av vad läkaren sa, jag var helt i chock. Läkaren och barnmorskans hela framtoning var att "det är kört" och "du bör avbryta". Jag lämnade blod till ett nipt test som skulle skickas till Karolinska för analys. Man får via nipt ett relativt säkert resultat på kromosomavvikelse trisomi 21, 13, 18 och Turners syndrom. 

När jag samlat mig lämnade jag rummet och mötte upp mina barn i väntrummet. Väl utanför mottagningen ringde jag min man för att be han komma hem för jag ville bara gå under jorden. När jag skulle berätta för honom bröt jag ihop igen. Barnen blev oroliga och min son som är super känslig bröt ihop med mig. 

Vad skulle jag säga? Bebisen mår inte bra, vi får hoppas bebisen orkar och blir bra.