Förvirring
Nu börjar känslan av ångest tränga på. Jag tror det är främst hur jag bemöter gratulationer från medmänniskor som vill glädjas åt min växande mage. Men jag känner ingen glädje, vilket gör att jag ler, säger tack och försöker se genuin ut. Men i själv verket vill jag bara säga som det är.
Jag har inga problem med att säga som det är, men det blir en lång utläggning och teorier, hypoteser, önskningar, eftersom jag verkligen inte vet något.
Livmodern växer ofta även om fostret dött. Enligt en läkarsajt jag såklart glömt namnet på för jag googlat tusentals ord varit inne på ofantliga mängder med forum, sajter, förringar mm, är statistiken för överlevande av foster med cystic hygroma 10% med Turners syndrom 75-85%. Fostret i min magen har små odds.
När jag pratar med läkaren på mottagningen på sjukhuset har hon redan dödförklarat mitt foster. Använder uttryck som den lilla sannolikheten att fostret är friskt etc. Barnmorskan på sjukhuset slänger sig med meningar gällande mitt magont som "den bistra sanningen att din kropp vill göra sig av med fostret".
Allt är så förvirrande. Den 22 februari vaknade jag upp förväntansfull, men gick och la mig helt utan känslor. Jag var varken ledsen, förtvivlad, förhoppningsfull eller någon annat. Jag var helt tom, stirrandes, undrandes vad läkaren sagt, om de kanske hade fel? För det jag nämnde inte igen mig i situationen. Jag har aldrig fått ett tyvärr från läkare förr, aldrig en klapp på låret och huvudet på sned.
Jag var på inskrivning den 9 mars, jag och barnmorskan bestämde vi planerar som vanligt för vi vet inget. Rutinultraljud, uppföljningssamtal, prover för rh negativ etc. Jag fick även ett visitkort till deras psykolog om kag ville boka in.
Helst av allt vill jag bara gömma mig hemma, inte prata med någon och bara låta dagarna passera så jag får svar på vad som kommer hända. Jag kan inte ens känna på magen utan känner mig sjuk. Jag blir tjockare, kan inte motionera för fogarna, är täppt och har alla gravidkrämpor, men jag definierar mig inte som gravid, för jag är inte glad eller känner inte att ett liv växer inom mig. Jag vet ju inte ens om fostret lever?
