Tankar som far
För det mesta rullar vardagens hamsterhjul på och jag hinner inte reflektera över att jag förlorat mitt barn och en längtan och förberedelser vi hade togs i från oss. Men så fort jag läser om vänner eller övriga i omvärlden som ska ha barn i år, ungefär samtidigt som vi skulle, så börja jag fundera och känner en enorm saknad. Jag skulle varit i v.22 och gått in i v.23 imorgon.
Jag glädja åt andra och vet att jag måste bara acceptera hur det blev. Men saknaden finns kvar, och den kommer jag få bära med mig.
Jag vet inte om jag inte låtit mig bearbeta allt vi gick igenom. Jag började arbeta ett par dagar efter och det kändes ok. Men nu börjar en enorm trötthet slå mig. Känns som om jag inte orkar något.
Jag hoppas det vänder med semestern i sikte om en månad.
