skamlösa krav och ett vårdslöst samhälle
Att uppfostra barn är inte en enkel uppgift.
Va konsekvent, skapa utrymme, låt de fatta egna beslut, sätt regler, ha rutiner.
Säg inte "vad duktig du är" eller "vilken fin teckning" för då ger du dem prestationsångest.
Alla vill vi se till att ge våra barn en bra grund, en trygghet inför framtiden. Vi är inte menade att skapa små personer som ska vara bäst i allt (fast det ibland känns som en tävling i vems barn som är bäst redan från att lyckas födas duktigt till att sluta med blöja osv).
Ibland känns det helt galet hur man ska orka med alla krav. Eftersom min äldste enbart går i skolan är det just där vi är nu. Det är så mycket krav, det är så hysteriskt. Kan barn i lågstadiet inte bara få lära sig gå upp på morgonen, äta frukost, gå till skolan och väl på skolan skapa och lära genom nyfikenhet. Direkt i förskoleklass för barn 6 år är det krav upp till öronen. Du är inte bra nog, du borde kunna detta och detta, du måste lära dig detta och detta, du gör si och du gör så. Hur motiverar det våra barn att lära sig, hitta nyfikenheten i lärandet, för att sedan arbeta mot individuella mål?
Ibland vill jag ta mina barn och hela min familj till en öde ö av frihet. Väx upp, känn glädje, skit i alla krav, skit i alla saker och all jämförelse med vänner.
